Alltså, det här kommer att bli långt. Läs om ni är intresserade av mitt psyke, mina tankar och mitt liv typ.

Det kan ha hänt något stort, jag är så sjukt peppad/glad/överväldigad/glad/pirrig/illamående/etc så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Och nej, stressa inte upp er. Ingen annan än jag kommer känna likadant över det här. Eller jo, möjligtvis en.

Jag har under flera års tid, alltså nästan så länge jag kan minnas, letat efter en del av mig som varit borta. För ungefär ett år sedan hade jag en konversation med min mamma om en teori jag hade. Och den gick ungefär ut på att min själ blivit delad vid födseln, och att min mening med livet var att hitta den där andra halvan, för att kunna bli hel som människa igen. Ja, det är lite spejsat, men jag har aldrig påstått att jag tänkt "normalt". För jag har verkligen känt mig halv i hela mitt liv. Så fort jag lärde mig skriva och kom i kontakt med dikter så har jag skrivit dikter, små texter och betydelsefulla meningar. En bland de första dikterna jag skrev (ganska cheesy, kass och fantasilös såklart) handlade om att "hitta alla vänner så att alla kunde leka tillsammans" på ett ungefär. Den hade temat Ariel, jag gillade den lila sjöjungfrun... Jag kommer inte ihåg den exakt, så jag tänker inte skriva ner den. Men jag minns att det är den första dikten i min lilla diktbok (ett litet färgglatt spiralblock lika stort som en iphone i princip) jag fick när jag fyllde 7. Men i alla fall. Saker jag skrev och tänkte under min tidiga tonår (12-13) är mer lättolkat. Det var här jag började förstå att det var något i mig som fattades. Jag visste dock inte hur jag skulle hantera det, så jag skrev och sjöng. Jag letade och samlade vänner, trodde jag hittat personer som fyllde ett tomrum i mig, men tyvärr så var de bara ett papperstunnt lock som till slut gick sönder när jag försökte stödja mig på det. Det var inget som tog emot, och jag föll in i tomrummet.

"Jag har ett hål i mig som bara kan fyllas av mig själv." -090306.
Jag började tro att det inte fanns någon som kunde hjälpa mig. Att jag var ensam med mitt hål i bröstet och att ingen någonsin skulle förstå sig på mig. Jag gav nästan upp. Satt och drack mig full i mitt tonårsångestfyllda rum och sprang barfota på daggvåta ängar om mornarna med mascara över hela kinderna. Rökte alldeles för många cigaretter och stod kvar alldeles för länge under gatlycktan när det snöade. Men ljuset och trädet och snöflingorna passade så fint ihop, och det får mig att le tills ögonen tåras även idag. För något i det lilla området ljus fyllt med virvlande snö kunde få mig att förstå att allting rör på sig. Jag behöver inte sitta fast här för gott.

"Jag blir en ny person imorgon. Äter upp mig själv och spyr upp en något matsmält version, som lever på kräkreflexen, spontant. Som att göra ett avgörande val under ett ögonblick. Det har jag gjort." -090504.
Jag kastade mig in bland känslor för att finna ett tidsfördriv, eller något som fick mig att sluta tänka på vad jag saknade. Att fylla hjärtat och hjärnan med ett beroende av en annan människa gjorde att jag nu fick ett heltidsjobb. Varje minut var en dramatisk kärleksnovell skriven av en sexuellt frustrerad 14åring. Jag började skapa delar som substitut för det jag fattades. Från att bara vara en halv människa blev jag nu mer människa än jag någonsin varit innan. En oslipad diamand dock, men ändå en otrolig mängd människa. Med en teori att "ingen kan älska mig när jag inte är något", stapplade jag fram som ett mentalfyllo bland människor som jag idag ser som spöken av mitt forna känsloliv. Du grät för att trycket i bröstet ville spränga dig inifrån. http://nonacalibri.blogg.se/2009/may/we-need-pills.html - 090513. Min kropp började säga ifrån.

"Och jag vet inte om jag saknar kroppen bredvid mig eller om jag bara har ett tomrum i mig själv att fylla ut. Och i så fall, vad ska jag fylla det med? Just nu känns alkohol och cigaretter som en bra idé." -090718.
Jag fortsatte att försöka fylla mitt tomrum med främmande människor. Kroppar som fyllde ett tomrum som substitut för det hål jag hade i bröstet. Detta pågick sedan i dagar veckor månader år. Flera år av ängslig längtan och frustrering. Frustrerad över att det inte fastnade. Så fort leken var över kände jag mig tom igen. Kontakten drogs ur, hålet blev åter igen tomt. Jag fortsatte att fylla det med människor, alkohol och cigaretter. Men allt var tunnt som papper. Plastfolie. Och jag slutade alltid på knä på ett smutsigt golv i ett främmande rum där jag inte längre var önskad. Jag tog mina promenader under tidiga mornar med en cigg i mungipan och gårdagens mascara hårt skuggad över mina mörka säckar under ögonen. Det var här jag lärde mig mig mitt värde, hur jag kom underfud med vad min plats i livet var. Jag var ingen, och ingen skulle någonsin se mig som något. En halv människa med en falsk personlighet, enbart för att locka till sig uppmärksamhet att sluka och fördärvas av. "Jag försöker fylla ett tomrum med sex och uppmärksamhet." -090727.

"Jag har aldrig känt såhär innan. Jag kan föreställa mig kroppslig kontakt med någon annan, men med en sådan avsmak att jag kommer på mig själv att rynka på pannan och nästan må illa. Det är bara med dig det känns bra, rätt. Nu fattas bara du." -090816.
Jag började skapa en person i mitt huvud. En bild av vad jag letade efter, eller snarare vad jag förlorat och ville hitta. Jag tog fram det ur mig som om jag hittat en mapp med fakta om mitt förflutna. Jag hade blivit delad. Jag måste hitta min andra halva. Det föll naturligt, som att jag skulle bli hungrig när jag inte ätit. Men att detta skapade mer ångest var jag inte beredd på. Nu startade hela biten med att verkligen känna smärtan som följer med ett tomt hjärta. Jag började inbilla mig att det var kärlek jag saknade. Att min kopia skulle finnas där ute, ett yin till mitt yang. "Jag föddes till att bli ett mysterium som ingen ska lösa. Förutom möjligen han som får mitt hjärta att bulta högre än en lavin." -090901.

"Det låter i mina högtalare som om jag skulle få sms, och jag stannar till. Men det kommer inget sms. Och de gånger det gör det är det inte från Dig. Du, som ännu inte har fångat mitt hjärta men som ändå är huvudkaraktären i min dagbok. Du, vars sinne är rent och har en själ fylld med kloka ord och poesi. Hemligheten är att jag inte har hittat Dig än, Du har inte hittat mig. Men du finns där ute någonstans, det vet jag. För var det inte så, att vi alla har en själsfrände? "The one"? Jag vet att jag fortfarande är ung, och kanske inte träffar Dig på flera år. Men vem vet, imorgon kanske du bara står där och väntar på mig. Som den där låten... 'Av längtan till dig' av Cajsastina Åkerström." -091008.
Det tog ett tag, men sedan lärde jag mig skillnaden på närhet. Jag förlorade det enorma behovet av att fylla ett tomrum med onödigheter, trots att jag återkom till det när mitt sinne var svagt. Men alltid med en avsky över vad som pågick. Men det var inget som inte kunde dränkas i litervis med alkoholhaltiga drycker och pulserande musik. Jag började skada mig själv, för det var det enda jag var värd. Sommaren 2010 var min low-point. Den följde med i ett år, och jag skapade beroenden i takt med att jag fyllde 20. Som jag förutspått, stammis på systemet. Allt runt mig började gå sämre. Skolan, vänskapsband, familjeband. Allt var borta. Våren 2011 började jag andas igen. Jag mötte en människa så frisk och nytänkande i sinnet att jag vaknade ur min dvala. Dimman som nästlat sig fast runt min hjärna lättade, och jag såg den här vackra varelsen som så småningom kom att rädda mitt liv. Allt jag tidigare trott på, om vad eller vem Du skulle vara, var som bortblåst. För där stod Du, alldeles underbar och fri. Och jag är nästan hundra procent säker på att Du är den jag väntat på i alla dessa år. För när Du är nära känner jag inte av tomrummet i mig.

För Du. Du är den enda som klarar av alla mina sidor. Du kommer tillbaka efter att jag sårat dig så djupt att jag skäms in i benmärgen. Du får mig att skratta på riktigt som annars bara min syster kan. Du gör att varje känsla jag delar med mig av till dig känns äkta. Det är som om Du bär allt bra som skulle ha funnits i mig. Du må vara trasig, men det är jag med. Kanske för att vi behöver varandra? Vi kanske har de delarna den andre saknar?

Caisa Maria Felicia Nyberg. All kärlek jag kan uttrycka, till dig. Jag kommer aldrig att älska någon så mycket som jag älskar dig.