Vill ni veta hur det känns?
Precis haft möte på PBV, och som vanligt har hon lyckats få mig att tänka på saker som gör mig ledsen.
Jag har en kronisk tomhetskänsla, som medföljer i det lilla paketet borderline. Och den beror på händelser i min tonår. Även barndom. Och det gör att jag inte heller väntar mig att någon faktiskt bryr sig tillräckligt. Min familj, självklart. De visar det så ofta att jag får ont i magen.
Men jag kan inte lita på någon annan. Inte till fullo i alla fall. Jag vågar inte släppa människor in på livet, och måste alltid vara den stöttande, aldrig svag.
Jag är nu så otroligt orolig över att mina två bästa vänner fattat tycke för varandra, och jag kommer att bli det tredje hjulet på cykeln i princip. Three is a crowd.
Och min tredje bästa vän verkar ha hookat en bra kille för en gångs skull, så hon lär ju försvinna med.
Jag är så jävla rädd att bli ensam igen. Med Caisa kunde jag i alla fall alltid vara säker på att hon inte skulle låta sin tid bli stulen av en partner. För att hon inte hade sådana. Harsh, men sant.
Synd bara att jag växte ifrån henne.
Kommentarer
Postat av: Kiki
Hatar när en blir kompissvartsjuk, det är typ det sämsta i livet plus att det alltid händer plus att en känner sig som världens sämsta människa då.
Trodde alla vuxit ifrån det förutom jag, men skönt att veta att någon mer känner lika i alla fall, även om det suger. Pöss
Svar:
Nona
Trackback
