Nu kommer den där härligt ihåliga smärtan i magen igen. Hungern är så härlig, för det känns på riktigt. Jag är inte hungrig så ofta, men när det väl händer känner jag mig levande. Så jag låter det vara där. Det brukar gå över ganska fort dock, nu till exempel. Känner ingen hunger längre. Min mage kanske kommer kurra till om en stund igen, men just nu känns den bara tom. Faaantastiskt.
Jag vet om att jag har problem, men whatever. Det är mina problem.

Igår var jag och Ida på Rockbaren, det var kul i början. Sen fick jag ångest över att jag köpte alkohol i stället för att spara pengarna till något bättre. Så jag åkte hem ensam, medan Ida åkte iväg för att träffa Zidd och några andra. Jag känner mig så kass, men jag behövde det. Satt på spårvagnen hem med min musik i öronen och behövde inte tänka på att hålla koll på vart min kompis var. Jag och Göteborg fick lite tid för oss själva, det behövs för mig ibland.
Att jag sen kom hem och sjönk så djupt ner i snön man kan komma dock, var väl inte så bra. Lagom till Stockholmsresan och så. Bra Ebba. Sjukt duktigt. Och det som skrämmer mig lite såhär dagen efter är hur mycket jag skrattade under tiden. Första draget släppte lös ett överdrivet leende och allting släppte. Det fanns ingen ångest längre. Jag har börjat känna av den raka övergången, som en blixt rakt ner i hjärtat. Jag behöver det här nu.